Barolo är det bästa jag vet. Kungarnas vin, Vinernas kung är ett smeknamn som inte bara dras upp ur en hatt. Det måste finnas något bakom det. Och med tanke på dess långlivade historia, hur en flaska på grund av sin tanninstruktur kunde ligga i en källare längre än en halv livsstid, så befogas det.
Jag försöker alltid köpa på mig och prova Baroloviner, igår var det producenten Paolo Scavinos tur. En producent som har sitt säte i Castiglione Falletto (en underprovins i Barolo-området, strax belägen intill snygga La Morra). Paolo Scavino tror på att vinerna görs i vingården, och att sambandet mellan jordmån, natur, årstider och årgångar bidrar till hur den fermenterade druvjuicen sedan smakar i glaset. Producenten jobbar väldigt modernt i vinkällaren och klassas som stora innovatörer inom området. I källaren kan man därför hitta båda ståltankar och små franska ekfat (Även kallade Barriques) samt större fat som kan rymma mellan 500 och 2000 liter vin.
* * *
Enrico Scavino, tredje generationens vinmakare beskriver sin filosofi och process på ett synnerligen vackert sätt: "Det är inte vad som är på modet som bestämmer hur vi lagrar våra viner, utan vad som är bäst för slutresultatet av det specifika vinet"
* * *
Bricco Ambrogio är en Cru som införskaffades av firma Paolo Scavino 2001, sedan man sett en potential i växtplatsen som ingen annan verkade göra. Den tidigare producenten hade bland annat använt mycket kemikalier i vingården som stoppat upp processen av riktigt ursprungstypiska viner.
Vingården är belägen i byn Roddi i Barolo-området på kalkrika sluttningar med en del fossil, som vätter syd till sydväst.
* * *
2010 Paolo Scavino Bricco Ambrogio gör entré i glaset med en härlig röd plommon och körsbärsfräkt uppblandad med krossade rosor på doften. Det är djupt rött, som blod. Men samtidigt relativt transparent. Vilket är typiskt för Nebbioloviner.
På paletten tar vinet på sig handskarna av sammet och smeker gommen med sin närvaro. Körsbärsfrukten är sensuell och väldigt mycket i spel, utan att bli för söt. Tanninerna är hårda, men rättvisa. Ingen alkhohol som sticker ut över det vanliga, ingen syra som är felplacerad utan den ger snarare ett lyft med sin fräschör till tanninerna. Lång finnish, som värmer både munnhåla och mage länge. Jag blir imponerad.
Vinet kostar i runda slängar 500 kronor på Systembolaget, och måste med sin prislapp vara ett av de mer prisvärda Barolovinerna som går att komma över via det svenska Monopolet. Jag saknar lite av komplexitet för att nå högre höjder, men 90p av 100 duger gott. Och klassas som very good av Vindoktor Grand Krug.
Kan utan problem drickas nu, på grund av den moderna tillredningen av vinet. Men även få lite lagring i källaren för att bjuda in till komplexitet i flaskan.
* * *
Nu skiner solen så jävla fint ute, så jag tänker sätta mig med en bra bok om öl vid muren nere vid Almedalen i Visby och bara steka tills jag klassas som en köttbit well-done.
Kom igen, det blir kul!
