grandkrug.blogg.se

Även om alla varumärken till dags datum är väldigt unga så är bitterspriten som typ en väldigt gammal och klassisk företeelse. Som faktiskt bottnar i spritens allra tidigaste historia. Men exakt hur gammal sprittypen är vet man inte, men den tillhör med stor sannolikhet de äldsta producerade med avsikt att konsumeras drickande. Man drack det dock inte för nöjes skull eller för att det var gott. Nej, det var bittern alldeles för kryddig och besk för. Bitters ansågs som ett hälsobringande elixir. De bitters som vi känner idag kan mycket väl komma från blandningar av munkar som testade att mixa sprit och medicinalväxter på 1200 till 1300-talet. Munkarna var väl insatta i läkekonst och var på den tiden de enda som hade kunskap av destillering. Deras elixir innehöll alla tänkbara örter, växter, frukter, kryddor och rötter, och dessa ingredienser gav ett mycket bättre resultat om de lakades ur i sprit än om de torkades. Det är alltså väldigt naturligt att bitterspriten som vi känner idag utvecklades i kloster runt om i Europa. 

 

Ryktet om bitterspritens verkan håller sig kvar sedan medeltiden. Då munkarna verkligen vevade om och om igen om de fantastiska krafter som deras elixir hade. Det var en trolldryck framställd av de lärda och guds härliga män. Om det var sant? Ja, det drar vi lott om.

Idag vet vi däremot att det sänds signaler till det centrala nervsystemet när tungans smaklökar känner av bittra smakämnen. Och det har som effekt att det sätter igång en rad av reflexer i kroppen. Ur några av dessa reflexer sker viktiga reaktioner som följd. Dessa bidrar positivt till bland annat matsmältning och allmänhälsa.

 

Vid ordet Bitters finns det ingen ursprungsbeteckning som i fallet med Calvados eller Cognac. Utan en Bitter kan produceras varsomhelst i världen, det är till exempel svenska Gotlands Bittar ett rungande svar på. Även om Italien helt klart är dess stolta hemvist. Eftersom kryddningen i en Bitter är det viktigaste så är basspriten vilken man producerar denna dryck med av mindre vikt. Oftast rör det sig om enkel bassprit gjord på spannmål eller druvor. Men man kan också använda ljus rom, som i fallet med Angostura (där basspriten håller en hög alkoholhalt på runt 75 till 80 procent och där man späder ut den med maten innan man macererar med örter). Beredningen kan ske på många olika sätt. Men vanligtvis sker det genom att man förbereder elixir av ingredienserna genom att låta de laka i basspriten.Macereringen kan beroende på ingrediens ta olika lång tid. Allt från några timmar till någon månad. De flesta producenter låter ingredienserna kallmacerera i spriten, men vissa är inte ovana för att varmmacerera i grader och cirka 50 celsius. 

 

När framställningen av elixiren är klara följs det av en komplex blandningsrutin, där alla ingredienser ska blandas för att ge varumärket den klassiska smaken och stilen som är känd i världen. Detta kräver sin man, med både erfarenhet och noggranhet. Särskilt vid produktion av Jägermeister, som har uppemot 56 ingredienser i sin bittra spritdryck.

 

När blandningen är färdig så är det inte ovanligt att det läggs på ekfat för att gifta ihop smakerna. Från en massa individuella karaktärer till ett lag av smak. 

 

Av bitters så finns det ingen egentlig typindelning, även om man kanske skulle kunna önska det. Då Bitters är ett så påss vitt begrepp. Vissa bitters kategoriseras ju bland annat som aperitifer så som Vermouth och jämförs då med starkviner. Medans andra bitters (Som Campari) har mer gemensamt med spritdrycker. Italienarna delar in sina bitters i en stegrande skala efter beska där China är den typ med minst beska och Amaro den med mest. Den allra mest distinka bitterspriten benämns följdaktligen som Fernet.En sådan ska då vara både kraftfullt kryddad och påtagligt besk med en torr, kvardröjande bitter eftersmak. Rent tekniskt, tack vare dess bitterhet, så skulle man kunna klassificera de svenska varianterna Beska droppar, Snälleröds besk noch liknande till fernetkategorin. Men då de ofta bara är kryddade med malört faller de ofta till kategorin av kryddat brännvin istället. Beskt nog, men inte komplext nog. 

 

Gruppen bitters idag är inte särskilt stor och den domineras följdaktligen av ett tjugotal varumärken. 

 

 

Från bitters till kungen av bitters då. En ganska rimlig resa. Många som inte spenderat sin vuxna tid i nedfruset tillstånd har förstås sett Fernet Branca i en bar nära sig. Serverad ljummen i ett shotglas. Vilket kan vara kul, men lika hemskt. Beroende på hur man ser det. För att Fernet-Branca förtjänar faktiskt mer respekt än så. Ett hushållskärt namn i Italien och ett kultstjärna utomlands. 

 

Det hela tar sin början för mer än 160 år sedan då självlärde apotekaren och virtuosen Bernardino Branca blandade den första likören i syfte av att skapa medicin. Vilket sedan lanserades 1845 som ett elixir för dåliga magar. Enligt ett gammalt och hemligt heligt recept så skapas Fernet av en blandning av 27 olika örter från fyra kontinenter i världen. De flesta ingredienserna är hemliga eller okända. Men man har listat ut några ingredienser:

 

Det är faktiskt Fernet Branca som har en del av att driva upp priset på saffran i världen. I övrigt så är det bara den sittande presidenten hos det producerande företaget Fratelli Branca som känner till det fullständiga receptet. 

 

Namnet sägs komma från en svensk Doktor vid namnet Fernet som sägs ha assisterat Dr Branca i framställningen av sin magmedicin. 

 

De tjugosju olika ingredienserna låts macerera i sprit på egen hand. Spriten som används är huvudsakligen destillat på spannmål och druvor. När de sedan fått dra klart läggs de olika smaksatta ingredienserna på ekfat där de får vila till smakerna gått ihop. Ofta kring 12 månader. Fernet-Branca har högre alkohol och mindre tillsatt socker än en vanlig Amaro, där man till exempel kan räkna in den sicilianska Averna.

 

Branca-Menta är lillebror till Fernet-Branca. Den görs något alkoholsvagare och tillsätts med mynta. Som man tillrett genom att låta den macerera i hett vatten för att utvinna den mintiga oljan som ger den karaktäristiska smaken. Branca-Menta upplevs som sötare i karaktären.  

 

Båda Fernet-Branca och Branca-Menta har en malörtsbas. Som på Bernardino Brancas tid ansågs som ett botemedel mot magåkommor. Just i medicinsyfte kom Fernet-Branca till användning, då det tilläts i USA under förbudstiden, som magmedicin. 

 

Min personliga åsikt är att man ska lämna Fernet-Branca hemma om man ska festa. Spritdrycken borde istället drickas som en digestif efter maten i ett högt glas med kupa och en isbit som simmar runt. Det är bland annat så Fernet-Branca konsumeras i Italien. Det är ju så att efter en lång middag i Italien med Antipasto, Primi Patti, Secundo Piatti och Dolce så behöver man något som får magen att inte lägga sig i uppror. På barerna kring Milano ser man därför män och kvinnor i alla åldrar ta en Fernet on the rocks, istället för att svepa den i nära turbofart ljummen som allt för ofta sker i Sverige. 

 

I Italien så är Fernet-Branca sedan lång tid ett väldigt starkt varumärke. Fratelli Branca ansåg nämligen tidigt att det var viktigt att marknadsföra sin produkt. Vilket betyder att man i nästan varje bar hittar en Fernet-Branca eller Branca-Menta ståendes på en hylla där alla kan se den. Utomlands har den även vunnit stor popularitet. Bland annat i Argentina där en populär grogg går ut på att blanda Fernet-Branca med Coca Cola. Även i Usa har det nått stor popularitet. Där Hanky Panky är en drink som görs ofta. Fernet används då som en aromatisk bitter i komplement till lika delar Gin och söt Vermouth. 

 

Må all jävla bitterhet vara med er!